Publicerat av Annika

Låt mej presentera: Mitt Facit ♥

Låt mej presentera mannen som varit ett av mina absolut största stöd i livet. Han som bokstavligen gav mej livsglädjen tillbaka. Jag nämnde i mitt senaste blogginlägg att jag var fast besluten att överleva, ett tag till, för mina barns skull. Ja, jag har nog alltid haft en stark överlevnadsinstinkt, men det kan vara långt ifrån detsamma som att ha livslust. Så som jag mådde efter helvetet jag hade levt i så fanns ingen livsglädje kvar, ingen gnista. Min föreställning var att jag måste överleva för barnens skull, att jag helt enkelt skulle se till att existera x antal år till.

Redan från början när jag startade bloggen för snart ett år sedan visste jag att jag i något skede skulle presentera fyrklövern, fyra personer som gjort stor skillnad för min hälsa och livskvalité. Hittills har jag låtit presentera Min Klippa, Min räddare i nöden och Min Ängel ♥

Flera gånger har jag varit på vippen att även skriva om den fjärde personen, men varje gång har något annat dykt upp som känts mer aktuellt i stunden. Men nu är det dags, och jag ska Läs mer

Publicerat av Annika

Save The Date(s)! Viktiga datum att ha koll på!

Ja, jag vet att jag hade utlovat ett inlägg om en viss kvinnlig narcissist som näst, men istället klämmer jag in viktiga “reklaminlägg” istället -inte för att det handlar om samarbeten för det gör det inte. Det tidigare utlovade inlägget kommer senare. Och den som väntar på ett inlägg om mina egna erfarenheter av mediala narcissister kommer också att få vad jag lovat. Den som väntar på något gott… 😉

 

Idag började morgonen inte alls som den brukar hemma hos mej och efter ett ovanligt tidigt telefonsamtal som jag dessutom svarade på ;))) steg jag snabbt upp, borstade tänderna o klädde på mej, för att en liten stund senare hitta mej själv sittandes bak på en motorcykel. Det var länge sen. Oväntat men uppfriskande. Vet inte om det berodde på den friska morgonluften på tomma gator men hursomhelst kom jag lite av mej i mina planer för dagen. Nu är det nästan kväll och här sitter jag i solen och gör mitt första blogginlägg via mobilen, om viktiga saker jag bara måste rekommendera NU:

 

 

Läs mer

Publicerat av Annika

Vad som gjorde mej mest upprörd under veckan som varit…

Oj så trött jag varit den här veckan, nästan så jag inte ens orkat plocka fram datorn för att skriva veckans inlägg även om material poppat upp som svampar efter regn -i den strålande vårsolen som verkligen piggat upp tillvaron. Efter en extremt tidig kväll med påföljande lång sovmorgon ska jag ändå göra ett försök att knyta ihop trådarna från de två senaste inläggen Cannabis & Dubbelmoral och Narcissisternas mammor som väckte starka känslor på sina håll. Det senare inlägget blev uppdaterat med ett “Ps. Det finns…” följande morgon, för att undvika missförstånd. Det finns alltså även helt underbara kärleksfulla mammor som gjort sitt bästa för sina barn men som ändå sett sitt barn bli en fullfjädrad narcissistisk vuxen, och det är bara att beklaga. Verkligen. Av alla de narcissister jag själv strulat på med i min ungdom så hittar jag även ett undantag där, även om de tre isdrottningarna jag nämnde är kyliga högfärdiga kvinnor som alltid tar sina söner i försvar oavsett vilket helvete de ställt till med för andra… Exemplen får bli till ett senare tillfälle.

 

Läkaren Olli Polo som fått partiell yrkesförbud och förbjudits behandla ME patienter och forska kring ME i Finland. Han fortsätter tillsvidare forska utomlands och hoppas få förbudet upphävt så han kan öppna sin privatklinik igen och hjälpa de som inte får hjälp på annat håll.

I lördags var jag alltså i Helsingfors för att tillsammans med min goda vän delta i #MillionsMissing, och även om det var väldigt trevligt att få en heldag tillsammans med Susanne så tog allvaret bakom evenemanget hårt på mina krafter. Läs mer

Publicerat av Annika

Gott & Blandat

“Vilka härliga människor du känner!!”  När hon uttalade orden kom de som oftast rakt ut ur hennes hjärta, helt spontant och denna gång med en autentisk glädje blandad med en viss förundran. “Javisst, jag har ju valt dem själv!” var mitt svar. För det är så det är. Numera väljer jag mitt umgänge med omsorg och det handlar inte om hur länge vi känt varann, hur mycket tid vi tillbringat tillsammans, utan om vad hen bär i sitt hjärta och om det resonerar med mitt. Visst är jag tillräckligt väluppfostrad så jag kan uppföra mej civiliserat även i sammanhang där det finns folk jag inte resonerar med, men när det kommer till kritan så är jag kräsen. Väldigt kräsen. ♥

#bohocamp //Bild från min privata instagram @oasenprana

När man kommer ut ur ett parförhållande med en narcissistisk person är man i regel väldigt trasig och skör på många olika plan, och oavsett om man är den som lämnat eller blivit lämnad så känner man ofta en smärtsam ensamhet som är grymmare än något annat man upplevt i hela sitt liv och man suktar efter lindring, efter tröst. Även om jag idag mår väldigt bra med livet som singel så vill jag inte förringa det trauma jag vet att många genomgår när de ska samla ihop skärvorna av sej själv igen. När jag skulle beskriva känslan jag hade efter att jag hade lämnat så minns jag att jag använde följande ord: “Det känns som om jag har blivit uppsugen i en köttkvarn/matberedare, som snurrade runt runt i ett hastigt tempo samtidigt som hela jag hackades sönder av vassa knivblad till små köttbitar, köttbitar som sedan spottades ut på marken – och blev trampad på av hans smutsiga skor, nertryckt i marken.” Det var känslan jag hade, min utgångspunkt för att skaffa mej ett nytt liv. Hur i hela friden ska jag ens hitta orken att plocka ihop alla små bitar av mej själv igen? Kommer jag ens att hitta dem alla? Min energinivå var skrämmande låg men min överlevnadsinstinkt väldigt stark -om inte annat så för mina barns skull måste jag hålla mej vid liv. En tanke på ett lyckligt liv fanns inte ens på kartan för mej i det skedet. Det var då.  Läs mer

Publicerat av Annika

Min väg till ett lyckligare liv.

Ljuvlig aprilkväll ute på havsisen i trevligt sällskap.

Livet har sina ups & downs, vilket är en himla tur för det vore ju väldigt enformigt och trist om det var lika jämt, och vi vet att det enda som är bestående är förändringen. De senaste tio dagarna i mitt liv har varit så otroligt värdefulla och fina att jag vid flera tillfällen känt en eufori över min tillvaro, över vilka fina människor som finns i min omgivning. Vi har inte bara skrattat utan även gråtit, av olika orsaker. Jag har hunnit vara rasande arg, hade jag skrivit blogginlägget igår så hade rubriken högst troligt hetat “Hur jävla svårt kan det vara??!!” så istället för att skriva grabbade jag tag i stickstickorna medan olika dokumentärer och intervjuer rullade på i min laptop. Jag har även hunnit vara ledsen för att jag i min obetänksamhet gjorde en medmänniska besviken. Ingen av oss är varken perfekta eller några helgon, och när jag blir så där arg att jag tänker “hur jävla svårt kan det vara??!!” så är det läge att vända blicken inåt och ta reda på varför jag blir så arg. Kanske är jag mest arg för att andra inte ser det som jag finner så uppenbart -men det fanns ju en tid när jag inte heller såg det jag ser tydligt idag. Att se mörkret i andra låter ju inte vidare upplyftande om man tänker ur New Age perspektivet med positiva affirmationer och attraktionslagen, eller hur? ;))

Det fanns en tid när jag dagligen studerade attraktionslagen ganska ingående Läs mer

Publicerat av Annika

Låt mej presentera: Zack ♥

Aldrig hade jag väl trott att jag en dag skulle vara den som skulle bo med en orm, och att jag skulle älska den av hela mitt hjärta, men så blev det. När det finns allergier i familjen så är det inte alltid möjligt att ha de husdjur som de flesta skulle önska, utan man hamnar att tänka lite utanför boxen. Att skaffa orm hade jag faktiskt vägrat i flera år, det var nämligen INTE ett alternativ för min del. Hur det hela gick till vet jag inte riktigt men det kom alltså en dag när det var dags att fixa en boning för en liten majsorm. Zack var nämligen på väg hem till oss, och även om det inte var jag som var hans ägare, så var det jag som skulle komma att bli hans människa. ♥

Zack chillar gärna i sina krukväxter, den här bilden tog jag i all hast strax innan jag skulle iväg på brunch med väninnorna på lördagsförmiddagen. Måste införskaffa en ytterkruka i rätt storlek ännu… 😉

Susanne som jag skrev om HÄR är en god vän och en fantastisk djurkommunikatör, och det var faktiskt efter hennes första möte med Zack som mitt hjärta öppnades helt och hållet för den underbara varelse han är. Jag hade varit lite orolig för hur Zack mådde för det är inte vidare lätt att veta som förstagångs orminnehavare. Susanne berättade att han inte direkt klagade över läget men han var uttråkad helt enkelt, han ville ha ett lite större boende och han ville ha en levande grönväxt och en riktig sten, inget plastskräp som vi tidigare hade handlat från djuraffären. Sen berättade Susanne för mej om annat Zack förmedlade till henne, om specifika händelser som hade utspelat sej hemma i vårt vardagsrum när någon gäst blivit rädd för honom, och hur trött han var på det att folk är rädda för honom och inte ser hans skönhet. Jag fick även veta att det inte är första gången jag lever tillsammans med en orm och när jag hörde det kändes det som det mest självklara i hela världen; Läs mer

Publicerat av Annika

Låt mej presentera: Min Ängel ♥

Susanne Broända 2017 Vadstena, Sverige. Fotograf Aamod & Sophelia www.balanceisjoy.se/fotografi

Plötsligt stod hon där framför mej, en helt underbar varelse som jag aldrig hade träffat tidigare men som ändå kändes så bekant. Mellan oss fanns ett bord med diverse kristaller och smycken och hon hade stannat upp inför en av dem som hade fångat hennes intresse. Hon ställde en fråga och jag lade märke till ett ovanligt lugn i hennes sätt att kommunicera, ett väldigt mjukt och behagligt sätt, olikt någon annan jag tidigare träffat. På ett väldigt kort ögonblick resonerade vi med varann som om vi hade känt varandra för alltid. Hon ursäktade sej och sa att hon skulle hämta något hon ville visa mej angående det vi pratade om, och kom snabbt tillbaka med en bok, uppslagen vid ett visst kapitel. Jag läste och kände igen mej i texten, det var så jag rös. Vi gjorde en bytesaffär den dagen; hennes bok mot en speciell kristall.

Båda kände vi att det var någon form av magiskt möte och det var en självklarhet att vi skulle ses igen!

Läs mer

Publicerat av Annika · 3 kommentarer

Låt mej presentera: FolieSmurfen ♥

Jag som SilverSmurfen Foliehatt. Beklagar den suddiga bilden! Ögonskuggan (blue grey) som gav den perfekta blågrå hudtonen hittas hos Maria Åkerberg, Årets företagare 2017 i Sverige.

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg med rubriken Vad om din hälsa ligger i händerna på en narcissistisk psykopat?? där jag kort nämner hur gammelmedia medvetet censurerar och driver häxjakt på enskilda personer som inte köper den ensidiga propagandan som månglas ut av Big Phamas lakejer. Sedan dess har de inte direkt legat på latsidan när det gäller att tysta ner allt som riskerar att folk börjar tänka mer självständigt: Inte bara har en chefredaktör kontaktat enskilda personer som kommenterat under deras artiklar och rent av förbjudit dem att fortsätta föra fram sin talan och systematiskt raderat kommentarer som ifrågasätter innehållet i tidningens artiklar, utan de vägrar även publicera sakliga insändare av förnuftiga människor ifall dessa insändare inte ligger i linje med vad deras uppdragsgivare beställt.  Läs mer

Publicerat av Annika

Tack & Gott Nytt År!

Fullmåneparty i Södra Goa 2016, här var det mina önskningar för mina barn som sändes iväg. // Bild från min privata instagram @oasenprana

En kort sammanfattning och ett stort TACK, det är vad årets sista (?) blogginlägg ska innehålla. Eftersom bloggen publicerades så sent som 11.11 så behöver jag inte göra nån vidare lång tillbakablick för att summera bloggens 2017 men det finns några punkter att ta fasta på både i responsen & statistiken.

Läs mer