“Vilka härliga människor du känner!!”  När hon uttalade orden kom de som oftast rakt ut ur hennes hjärta, helt spontant och denna gång med en autentisk glädje blandad med en viss förundran. “Javisst, jag har ju valt dem själv!” var mitt svar. För det är så det är. Numera väljer jag mitt umgänge med omsorg och det handlar inte om hur länge vi känt varann, hur mycket tid vi tillbringat tillsammans, utan om vad hen bär i sitt hjärta och om det resonerar med mitt. Visst är jag tillräckligt väluppfostrad så jag kan uppföra mej civiliserat även i sammanhang där det finns folk jag inte resonerar med, men när det kommer till kritan så är jag kräsen. Väldigt kräsen. ♥

När man kommer ut ur ett parförhållande med en narcissistisk person är man i regel väldigt trasig och skör på många olika plan, och oavsett om man är den som lämnat eller blivit lämnad så känner man ofta en smärtsam ensamhet som är grymmare än något annat man upplevt i hela sitt liv och man suktar efter lindring, efter tröst. Även om jag idag mår väldigt bra med livet som singel så vill jag inte förringa det trauma jag vet att många genomgår när de ska samla ihop skärvorna av sej själv igen. När jag skulle beskriva känslan jag hade efter att jag hade lämnat så minns jag att jag använde följande ord: “Det känns som om jag har blivit uppsugen i en köttkvarn/matberedare, som snurrade runt runt i ett hastigt tempo samtidigt som hela jag hackades sönder av vassa knivblad till små köttbitar, köttbitar som sedan spottades ut på marken – och blev trampad på av hans smutsiga skor, nertryckt i marken.” Det var känslan jag hade, min utgångspunkt för att skaffa mej ett nytt liv. Hur i hela friden ska jag ens hitta orken att plocka ihop alla små bitar av mej själv igen? Kommer jag ens att hitta dem alla? Min energinivå var skrämmande låg men min överlevnadsinstinkt väldigt stark -om inte annat så för mina barns skull måste jag hålla mej vid liv. En tanke på ett lyckligt liv fanns inte ens på kartan för mej i det skedet. Det var då.  Läs mer